wakingupinboston.blogg.se

Jag har inte uppdaterat här på några dar och om jag ska vara helt ärlig så är det för att jag tyckt att de senaste dagarna varit väldigt tuffa. Jag har känt mig ensam, förvirrad, pressad, överväldigad och osäker och allt möjligt annat. Alla känslorna åt liksom upp mig och jag kände mig riktigt sänkt, energilös och med gråten hela tiden i halsen, utan att riktigt kunna lägga fingret på varför. Men så den här eftermiddagen så hände något. Klumpen i halsen började försvinna och jag börjar kunna andas igen och tänka logiskt och få perspektiv. Känslorna tog över mig innan och det gick liksom inte att stänga av. Jag tappade sikte för vad det var jag ville göra här och alltihop. Jag förstod inte hur jag skulle klara av det i ett år och knappt ens varför jag var här.

 

Men som sagt det går bättre nu. Jag har fått tag i människor att träffa, au pairer att bli kompis med, mammor att ha playdates med osv. Och även chattat med au pairer i min situation och min familjs gamla au pair, Jag har fått tillbaka mitt perspektiv och jag kan se all potencial som det här året har. En stor anledning till att det varit tufft är barnen. Jag kämpar med att försöka lära mig att hantera dem och bli både kompis och nanny med dem och få deras respekt, men det är riktigt svårt. Känner att jag gjorde lite framsteg idag dock, vilket också känns positivt. De saknar sin gamla au pair och jag är ny, så de testar mig och tycker nog att det är jobbigt de med. Jag hoppas att de vänjer sig mer och mer. En dag i sänder.

 

Något jag också lyckats inse idag är att barnen är mitt jobb, inte mitt liv här. Steffi hade ett liv utanför familjen och jobbade där men spenderade helgerna med andra. Nu måste jag bara hålla kvar vid den här positiva inställningen och hoppet. Jag gick barfota i det varma vattnet längst med strandkanten (fem minuters promenad från mitt hus) ikväll och insåg hur vackert det är där jag bor. Ni skulle bara se det!