wakingupinboston.blogg.se

Hej vänner!

I skrivande stund sitter jag på Ocean House Surf Shop & Café. En liten pärla jag upptäckt här. Framför mig, utanför fönstret rullar vågorna in och den amerikanska flaggan fladdrar i vinden. Långt bort, på andra sidan sundet, tornar konturerna av ett dimmigt Boston upp sig, men denna fantastiska vy blockeras för närvarande av en parkerad GMC truck.

Jag har inte så mycket tid kvar i det här landet, så det gäller att njuta av allt det goda man kommer sakna nu, innan det är borta. Har börjat få sådana här ”tänk om det här är sista gången”-känslor nu. Tänk om det är sista gången jag kör just här, tänk om det är sista gången jag handlar här, tänk om det är sista gången jag äter det här osv. Sorgligt, men det känns ändå bra att hemfärden närmar sig. Andra känslor man har låter ju mer som ”tack gode Gud att jag snart aldrig behöver göra om det här”.

Veckan har rullat på ganska så fint. Idag har vi visning på huset för vad som känns som hundrafjärde gången och jag måste där med hålla mig borta. Det är en familj som redan lagt ett bud som kommer och kollar och ska bestämma sig för om dom ska ha huset eller ej. De skulle komma redan klockan åtta, så klockan sju var jag och barnen ute ur huset och åkte till Panera Bread för frukost. Det blev bagels och te, smoothies och apelsinjuice. Vi hade det ganska så mysigt!

(By the way, nu flyttade sig GMC’n och jag kan betrakta mitt Boston genom dimman.)

Ikväll tror jag att jag jobbar, då mina värdföräldrar bestämt sig för att gå ut på dejt, men Susan sa att det skulle försöka vara hemma tidigt. Imorgon ska jag till Beverly (kommun ca 25 min härifrån) och hälsa på vänner där. Ska sova över hos härliga Caroline från Göteborg och få en liten mini-getaway. Känns extra bra eftersom det är Memorial Day på måndag och barnen inte har någon skola, vilket jag antar kommer betyda heldagsjobb för mig…

Försöker på distans planera de ynka, få sommarveckor jag har kvar när jag kommer hem till Sverige igen och höstens kommande jobb. Inte helt lätt. Nu när jag varit borta ett helt år och redan missat allt en gång, klämmer jag ju gärna in alltihop som går, fast tyvärr känner ju inte alla vänner likadant, men förhoppningsvis så löser det sig på ett bra sätt.

Jaja, detta var en liten incheckning från mig. Hoppas allt är bra med dig som läser! Snart ses vi!

Kanada och Niagarafallen var fantastiskt! Jag vet inte riktigt om det räknas att säga att jag varit i Kanada dock... eftersom turistorten vi bodde ordagrant låg på andra sidan bron som länkar USA och Kanade över Niagara floden. Men ändå så var jag ju faktiskt i Kanada; jag fick en stämpel i passet och vi hade så roligt! Vi turistade, promenerade bakom fallen, gick på en häftig 4D bio där vi blev blöta och som fick oss att känna som att vi liksom typ gled med vattnet ned i fallet, vi gick på fjärilshus, träffade nya kompisar, åt god middag och testade utelivet. En väldigt bra helg blev det!

Idag är det måndag. Att vakna upp med den tanken = ush! Men igår hade jag exakt 7 veckor kvar tills jag flyger ned till Florida och träffar min familj för att resa runt på östkusten med dem och sedan slutligen komma hem. Florida = 48 dagar från och med idag! Yippie! Jag är så redo för att komma hem och vara klar som au pair. Idag fick jag till och med min hemresa från företaget och nu känns det ännu bättre då dagen och flyget är satta och klara.

 

För väldigt länge sedan (när jag var en mycket bättre bloggerska) då jag varit här i endast 7 veckor skrev jag såhär på denna blogg:

"Ibland svider det till ordentligt i hjärtat av saknad och hemlängtan. Jag vill vara här och jag vill göra det här, men vem kunde ana att det skulle vara så svårt att lämna alla som tycker om en, på andra sidan jorden, och skapa ett nytt liv, i en ny stad, i ett nytt land och i en främmande familjs hus? Inte jag."

Nu när jag läste det så suckade jag för mig själv. Det har varit svårt, jättesvårt och det svider fortfarande titt som tätt. Det blev inte det där året som jag tänkte mig och hoppats på. Jag fick inte en fantastisk värdfamilj som välkomnade mig in i sin familj och som ville spendera tid med och lära känna mig, jag fick inte en andra familj som jag kommer sakna och vilja hälsa på och det var tuffare än jag någonsin anat att bo hos den man jobbar åt och aldrig riktigt känna sig ledig och att ibland behandlas som en vuxen mamma som tar barnen till tandläkaren och ibland som ett barn som ska vara hemma innan 22... Det var på många sätt ett svårt år. MEN! Jag klarade det! Sen jag skrev det där har det gått 38 veckor! Nu är det mindre än 7 kvar i detta huset och jag klarade det! Jag har kämpat, vuxit och haft en hel del roligt emellanåt. Jag har haft fantastiska ungar som jag kommer sakna massor och som redan börjar oroa sig för att jag snart ska åka. Amelia gillar inte när jag pratar om det. Och jag har träffat så mycket vänner från hela världen och det finns så mycket minnen och upplevelser.

Så, nu när jag snart är klar:
Önskar jag ibland att jag hade fått en mysigare värdfamilj? Ja.
Har det varit supersvårt? Ja.
Är jag ändå glad att jag åkte? Ja.
Kommer jag hem med många bra minnen? Ja.
Är jag redo att komma hem? Ja.