Hej min stackars försummade blogg!
Kategori: Allmänt
Kanada och Niagarafallen var fantastiskt! Jag vet inte riktigt om det räknas att säga att jag varit i Kanada dock... eftersom turistorten vi bodde ordagrant låg på andra sidan bron som länkar USA och Kanade över Niagara floden. Men ändå så var jag ju faktiskt i Kanada; jag fick en stämpel i passet och vi hade så roligt! Vi turistade, promenerade bakom fallen, gick på en häftig 4D bio där vi blev blöta och som fick oss att känna som att vi liksom typ gled med vattnet ned i fallet, vi gick på fjärilshus, träffade nya kompisar, åt god middag och testade utelivet. En väldigt bra helg blev det!
Idag är det måndag. Att vakna upp med den tanken = ush! Men igår hade jag exakt 7 veckor kvar tills jag flyger ned till Florida och träffar min familj för att resa runt på östkusten med dem och sedan slutligen komma hem. Florida = 48 dagar från och med idag! Yippie! Jag är så redo för att komma hem och vara klar som au pair. Idag fick jag till och med min hemresa från företaget och nu känns det ännu bättre då dagen och flyget är satta och klara.
Idag är det måndag. Att vakna upp med den tanken = ush! Men igår hade jag exakt 7 veckor kvar tills jag flyger ned till Florida och träffar min familj för att resa runt på östkusten med dem och sedan slutligen komma hem. Florida = 48 dagar från och med idag! Yippie! Jag är så redo för att komma hem och vara klar som au pair. Idag fick jag till och med min hemresa från företaget och nu känns det ännu bättre då dagen och flyget är satta och klara.
För väldigt länge sedan (när jag var en mycket bättre bloggerska) då jag varit här i endast 7 veckor skrev jag såhär på denna blogg:
"Ibland svider det till ordentligt i hjärtat av saknad och hemlängtan. Jag vill vara här och jag vill göra det här, men vem kunde ana att det skulle vara så svårt att lämna alla som tycker om en, på andra sidan jorden, och skapa ett nytt liv, i en ny stad, i ett nytt land och i en främmande familjs hus? Inte jag."
Nu när jag läste det så suckade jag för mig själv. Det har varit svårt, jättesvårt och det svider fortfarande titt som tätt. Det blev inte det där året som jag tänkte mig och hoppats på. Jag fick inte en fantastisk värdfamilj som välkomnade mig in i sin familj och som ville spendera tid med och lära känna mig, jag fick inte en andra familj som jag kommer sakna och vilja hälsa på och det var tuffare än jag någonsin anat att bo hos den man jobbar åt och aldrig riktigt känna sig ledig och att ibland behandlas som en vuxen mamma som tar barnen till tandläkaren och ibland som ett barn som ska vara hemma innan 22... Det var på många sätt ett svårt år. MEN! Jag klarade det! Sen jag skrev det där har det gått 38 veckor! Nu är det mindre än 7 kvar i detta huset och jag klarade det! Jag har kämpat, vuxit och haft en hel del roligt emellanåt. Jag har haft fantastiska ungar som jag kommer sakna massor och som redan börjar oroa sig för att jag snart ska åka. Amelia gillar inte när jag pratar om det. Och jag har träffat så mycket vänner från hela världen och det finns så mycket minnen och upplevelser.
Så, nu när jag snart är klar:
Önskar jag ibland att jag hade fått en mysigare värdfamilj? Ja.
Har det varit supersvårt? Ja.
Är jag ändå glad att jag åkte? Ja.
Kommer jag hem med många bra minnen? Ja.
Är jag redo att komma hem? Ja.
"Ibland svider det till ordentligt i hjärtat av saknad och hemlängtan. Jag vill vara här och jag vill göra det här, men vem kunde ana att det skulle vara så svårt att lämna alla som tycker om en, på andra sidan jorden, och skapa ett nytt liv, i en ny stad, i ett nytt land och i en främmande familjs hus? Inte jag."
Nu när jag läste det så suckade jag för mig själv. Det har varit svårt, jättesvårt och det svider fortfarande titt som tätt. Det blev inte det där året som jag tänkte mig och hoppats på. Jag fick inte en fantastisk värdfamilj som välkomnade mig in i sin familj och som ville spendera tid med och lära känna mig, jag fick inte en andra familj som jag kommer sakna och vilja hälsa på och det var tuffare än jag någonsin anat att bo hos den man jobbar åt och aldrig riktigt känna sig ledig och att ibland behandlas som en vuxen mamma som tar barnen till tandläkaren och ibland som ett barn som ska vara hemma innan 22... Det var på många sätt ett svårt år. MEN! Jag klarade det! Sen jag skrev det där har det gått 38 veckor! Nu är det mindre än 7 kvar i detta huset och jag klarade det! Jag har kämpat, vuxit och haft en hel del roligt emellanåt. Jag har haft fantastiska ungar som jag kommer sakna massor och som redan börjar oroa sig för att jag snart ska åka. Amelia gillar inte när jag pratar om det. Och jag har träffat så mycket vänner från hela världen och det finns så mycket minnen och upplevelser.
Så, nu när jag snart är klar:
Önskar jag ibland att jag hade fått en mysigare värdfamilj? Ja.
Har det varit supersvårt? Ja.
Är jag ändå glad att jag åkte? Ja.
Kommer jag hem med många bra minnen? Ja.
Är jag redo att komma hem? Ja.
Snart ses vi igen Sverige!