Inte jag
Kategori: Allmänt
Ett monsterinlägg. Det är vad detta kommer bli. Hela tre dagar ska summeras och jag ska försöka hålla det intressant. (No promises!)
I fredags regnade det. Något enormt! Hela dagen... Detta betydde (som ni säkert lärt er vid det här laget) att lekparkslägret blev inställt. Men denna gången hade min värdmamma en back-up-plan för att få ihop mina timmar. Jag fick åka och lämna lillkillen hos mormor i tre timmar. Åh, vad mysig den kvinnan är! Hon är alltid så gullig när jag kommer och intresserad av mig, hur jag mår, vad jag gör och var jag kommer ifrån. 5 av 5 toasters till Nana!
Efter en pratstund med henne när jag hämtat upp Callum så åkte vi till bibloteket. En mysig stund. Jag tycker om att ta honom dit. Vi letar roliga böcker att låna, läser några och allt är så lugnt och fridfullt. Efter det lämnade jag av honom vid läkarmottagningen fär en vanlig barnkontroll, där hans pappa mötte honom. Jag fick åka hem och hade en dryg timme hemma då jag passade på att städa upp och fixa. När han kom tillbaka pysslade vi en stund och gjorde kort, innan det var dags att hämta storebror som varit på playdate sedan hans läger. (Skönt!)
Aidan var dock inte rolig när han kom hem... Sååå gnällig och otroligt jobbig. Jag var tvungen att halvt bära honom upp för trappan, ta av honom kläderna och lyfta i honom i badet! (Han är 6 år gammal!) Hur som helst, vi överlevde den eftermiddagen med, och då familjen var på väg ut på middag på kvällen så lämnade de av mig hos svenska Lena på vägen. Hon bor så fint! Jättefin, stor, lägenhet med typ 4-5 meter i tak och öppet och fräscht. Lenas rum var stort och vackert och hennes badrum med. (Avundsjuk...) Anyways.. Lena hade lagat mat och jag, hon, hennes värdmamma, andra Lena och Laura åt och hade trevligt. (Hennes värdmamma är supertrevlig!) Sedan smet vi upp till övervåningen och såg på film. Vi såg Taken, som jag inte sett förut. Den var spännande OCH vi åt jättegod citronpaj!
Så, det var fredagskvällen. På lördagen försökte jag sova ut en del. Sedan hängde jag i mitt rum på förmiddagen och såg lite på tv, chattade med vänner osv. och gjorde mig i ordning. Någon gång vid 12, tror jag, så kom Louise hit. Vet inte om jag skrev om henne innan, men hon är iaf från Lund och vi sågs en snabbis redan i Stockholm när vi skaffade visum och sedan sågs vi på au pair-skolan. Nu bor hon i Concord, på insidan av Boston typ. (Jag bor norr om, längst med kusten.) Hur som helst, hon fick ta bilen hit, vilket var toppen, eftersom det betydde att vi sedan hade en bil under dagen. Jag visade henne lite platser man måste se härikring, vi gick runt lite i Old Town Marblehead, åkte till en galleria och gick runt och shoppade lite, käkade middag och sedan åkte vi och mötte upp 12 andra au pairer på Orange Leaf i Salem. Det var kul att hälsa på alla nya, men det blev ett ganska kort möte. Efteråt drog vi hem till tyska Lena och hängde med henne, Lena, Laura och tyska Lenas underbara hostföräldrar. Älskar dem! Känner mig alltid så otroligt avslappnad och hemma när jag kommer dit. Min safe haven här.
Även den kvällen tog slut och jag och Louise åkte hem till mig och hon sov över i mitt rum. Sim salabim, så är vi framme vid dagens datum. Imorse segade vi oss en del och när vi tillslut var klara så bestämde vi oss för att lyxa till livet lite och åka och käka frukost/brunch på Starbucks. Så gott! Efter det ville vi åka och sola och bada. Louise som inte bor vid kusten ville ju njuta av vårat vackra kustliv. Speciellt i det fina vädret vi hade idag. Min värdpappa tipsade om en park nere i Marblehead där det finns en allmän "dock" som man kan bada ifrån. Vi tyckte att det lät skjysst och åkte dit för att kolla. Och wow! Vilken plats! Helt fantastiskt! Vackert och perfekt, med fantastisk utsikt och en toppen "dock" där vi låg och solade och snackade och som vi badade ifrån. En fin eftermiddag. Innan Louise åkte tillbaka hem åkte vi dessutom in till Old Town och fikade.
(Snart klar!)
När Louise åkt hem landade jag hemma en kort stund. Sedan åkte jag återigen hem till tyska Lena för att hänga med tjejerna. Vi lagade pizza, åt och pratade och hade det trevligt. Allt var frid och fröjd, så när som på den inkrypande söndagsångesten, fram till dess att mitt klantiga jag går och gör en klassisk Johanna. På väg ut ur Lenas hus i mörkret, skrattandes och pratandes, lyckas jag på något sätt missa ett stentrappsteg, vricka till foten i flipfloppen och falla framstupa ut på asfalten. En kort sekunds black out, innan jag fattar vad som hänt och då kommer den här pinsamma, chock-gråten. Jag grät inte för att det gjorde ont, utan för att man får en sådan chock. En kort sekund blir man rädd och chockad och när man sedan fattar vad som hände kommer det bara. Det var samma sak när jag trillade av hästar förut. Det behövde inte gära ont eller någonting, men oftast när jag trillade av kom tårarna ändå, för man fick en sådan chock. Hur som helst, jag förstod snabbt att jag skrapat upp båda knäna rejält och det bara rann blod. Suck... Sist jag gjorde detta såhär illa var jag väl 13... När jag tagit mig upp och in i huset och samlat mig, var Lena tvungen att hämta sin värdmamma som hjälpte till att tvätta av och plåstra om. Vilket litet barn jag kände mig som. Och nu sitter jag här i min säng, efter att ha kört hem, med Iron Man och Hulken-plåster på knäna som svider.. Klumpiga jag.
Summerat var det åtminstonne en väldigt trevlig helg och jag har ändå lite ny energi för en ny vecka. Ibland svider det till ordentligt i hjärtat av saknad och hemlängtan. Jag vill vara här och jag vill göra det här, men vem kunde ana att det skulle vara så svårt att lämna alla som tycker om en, på andra sidan jorden, och skapa ett nytt liv, i en ny stad, i ett nytt land och i en främmande familjs hus?
Inte jag.
Efter en pratstund med henne när jag hämtat upp Callum så åkte vi till bibloteket. En mysig stund. Jag tycker om att ta honom dit. Vi letar roliga böcker att låna, läser några och allt är så lugnt och fridfullt. Efter det lämnade jag av honom vid läkarmottagningen fär en vanlig barnkontroll, där hans pappa mötte honom. Jag fick åka hem och hade en dryg timme hemma då jag passade på att städa upp och fixa. När han kom tillbaka pysslade vi en stund och gjorde kort, innan det var dags att hämta storebror som varit på playdate sedan hans läger. (Skönt!)
Aidan var dock inte rolig när han kom hem... Sååå gnällig och otroligt jobbig. Jag var tvungen att halvt bära honom upp för trappan, ta av honom kläderna och lyfta i honom i badet! (Han är 6 år gammal!) Hur som helst, vi överlevde den eftermiddagen med, och då familjen var på väg ut på middag på kvällen så lämnade de av mig hos svenska Lena på vägen. Hon bor så fint! Jättefin, stor, lägenhet med typ 4-5 meter i tak och öppet och fräscht. Lenas rum var stort och vackert och hennes badrum med. (Avundsjuk...) Anyways.. Lena hade lagat mat och jag, hon, hennes värdmamma, andra Lena och Laura åt och hade trevligt. (Hennes värdmamma är supertrevlig!) Sedan smet vi upp till övervåningen och såg på film. Vi såg Taken, som jag inte sett förut. Den var spännande OCH vi åt jättegod citronpaj!
Så, det var fredagskvällen. På lördagen försökte jag sova ut en del. Sedan hängde jag i mitt rum på förmiddagen och såg lite på tv, chattade med vänner osv. och gjorde mig i ordning. Någon gång vid 12, tror jag, så kom Louise hit. Vet inte om jag skrev om henne innan, men hon är iaf från Lund och vi sågs en snabbis redan i Stockholm när vi skaffade visum och sedan sågs vi på au pair-skolan. Nu bor hon i Concord, på insidan av Boston typ. (Jag bor norr om, längst med kusten.) Hur som helst, hon fick ta bilen hit, vilket var toppen, eftersom det betydde att vi sedan hade en bil under dagen. Jag visade henne lite platser man måste se härikring, vi gick runt lite i Old Town Marblehead, åkte till en galleria och gick runt och shoppade lite, käkade middag och sedan åkte vi och mötte upp 12 andra au pairer på Orange Leaf i Salem. Det var kul att hälsa på alla nya, men det blev ett ganska kort möte. Efteråt drog vi hem till tyska Lena och hängde med henne, Lena, Laura och tyska Lenas underbara hostföräldrar. Älskar dem! Känner mig alltid så otroligt avslappnad och hemma när jag kommer dit. Min safe haven här.
Även den kvällen tog slut och jag och Louise åkte hem till mig och hon sov över i mitt rum. Sim salabim, så är vi framme vid dagens datum. Imorse segade vi oss en del och när vi tillslut var klara så bestämde vi oss för att lyxa till livet lite och åka och käka frukost/brunch på Starbucks. Så gott! Efter det ville vi åka och sola och bada. Louise som inte bor vid kusten ville ju njuta av vårat vackra kustliv. Speciellt i det fina vädret vi hade idag. Min värdpappa tipsade om en park nere i Marblehead där det finns en allmän "dock" som man kan bada ifrån. Vi tyckte att det lät skjysst och åkte dit för att kolla. Och wow! Vilken plats! Helt fantastiskt! Vackert och perfekt, med fantastisk utsikt och en toppen "dock" där vi låg och solade och snackade och som vi badade ifrån. En fin eftermiddag. Innan Louise åkte tillbaka hem åkte vi dessutom in till Old Town och fikade.
(Snart klar!)
När Louise åkt hem landade jag hemma en kort stund. Sedan åkte jag återigen hem till tyska Lena för att hänga med tjejerna. Vi lagade pizza, åt och pratade och hade det trevligt. Allt var frid och fröjd, så när som på den inkrypande söndagsångesten, fram till dess att mitt klantiga jag går och gör en klassisk Johanna. På väg ut ur Lenas hus i mörkret, skrattandes och pratandes, lyckas jag på något sätt missa ett stentrappsteg, vricka till foten i flipfloppen och falla framstupa ut på asfalten. En kort sekunds black out, innan jag fattar vad som hänt och då kommer den här pinsamma, chock-gråten. Jag grät inte för att det gjorde ont, utan för att man får en sådan chock. En kort sekund blir man rädd och chockad och när man sedan fattar vad som hände kommer det bara. Det var samma sak när jag trillade av hästar förut. Det behövde inte gära ont eller någonting, men oftast när jag trillade av kom tårarna ändå, för man fick en sådan chock. Hur som helst, jag förstod snabbt att jag skrapat upp båda knäna rejält och det bara rann blod. Suck... Sist jag gjorde detta såhär illa var jag väl 13... När jag tagit mig upp och in i huset och samlat mig, var Lena tvungen att hämta sin värdmamma som hjälpte till att tvätta av och plåstra om. Vilket litet barn jag kände mig som. Och nu sitter jag här i min säng, efter att ha kört hem, med Iron Man och Hulken-plåster på knäna som svider.. Klumpiga jag.
Summerat var det åtminstonne en väldigt trevlig helg och jag har ändå lite ny energi för en ny vecka. Ibland svider det till ordentligt i hjärtat av saknad och hemlängtan. Jag vill vara här och jag vill göra det här, men vem kunde ana att det skulle vara så svårt att lämna alla som tycker om en, på andra sidan jorden, och skapa ett nytt liv, i en ny stad, i ett nytt land och i en främmande familjs hus?
Inte jag.
(tagen innan middagen med familjen, i torsdags)